SPELTIPS 16/5 inför Marseille – Atlético Madrid: ALLT INFÖR FINALEN (Inklusive hett speltips)!

Marseille är definitivt en av Frankrikes största klubbar, med 10 ligatitlar och 13 cuptitlar på meritlistan att stoltsera med. Dock har man de senaste åren haft rejäla problem såväl resultatmässigt som föreningsmässigt; med flertalet oväntade tränartapp och en oerhörd omsättning av spelare. Naturligtvis skulle jag kunna spola tillbaka historien så långt som till säsongen 1992/93, när man blev fråntagna sin ligatitel, blev relegerade till Ligue 2 och fick sin ordförande skickad till fängelse efter rapporter om matchmixning – men vi väljer istället att backa bandet till mars 2010. Då hade klubben precis vunnit sin första stora titel på 17 år, efter att ha besegrat Bordeaux i ligacupfinalen med 3-1. Senare samma år kröntes man även till franska mästare. Det ska också tillägas att bara året innan lämnade ordförande Pape Diouf klubben, men inte innan han hunnnit med att utse Deschamps som efterträdare till Gerets gällande tränarsitsen. Under Didider Deschamps styre, som alltså anslöt 2009, lyckades man under blott tre år vinna hela 6 st titlar och det var frid och fröjd i den franska sydkuststaden. Deschamps valde sommaren 2012 att lämna efter att blivit tillfrågad att överta rollen som Frankrikes förbundskapten, vilket naturligtvis är ett ärofyllt uppdrag som är svårt att tacka nej till. Nu inleddes dock en lite mer dyster period för Les Olympiens.

Den dåvarande klubbordföranden Jean-Claude Dassier bestämde sig att fortsätta med inhemska tränare och överlät förtroendet till Elie Baup. Trots att man tappade flera av fjolårets nyckelspelare – som Azpilicueta och Remý – försvann lyckades man under Baups ledning ändå nå en hedersvärd andraplats i ligaspelet. När man sedan vann ligan året efter kan man tro att Baup satt säkert i stolen, men då klev presidenten Labrune in i händelseförloppet och sparkade honom med omedelbar verkan. Anledningen? Marseille hade som första franska lag någonsin, och kanske den största klubben än idag, “lyckats” med bedriften att ta 0 poäng genom hela Champions League-gruppspelet. Labrune ansåg att Baup hade smutskastat och förlöjligat klubben, laget och fransk fotboll i helhet. Labrune (som alltså fortfarande inte var ordförande, utan president) bestämde också att den fd spelaren José Anigo skulle bli efterträdaren. Beslutet sågades av fansen, och missljudet blev knappast lägre när Olympique Marseille åkte ur bägge cuperna och missade en Europa-plats för första gången på 10 år. Anigo meddelade sin avgång redan innan säsongen var avslutad.

Tränarkarusellen fortsatte när Bielsa utsågs till nästa manager. Han gjorde en medioker men ändå godkänd debutsäsong med klubben och nådde till slut en fjärdeplats, men kaoset uppstod istället ytterligare en säsong senare. Efter en då mycket väl genomförd försäsong valde han helt plötsligt att, efter blott en enda ligamatch, lämna klubben med omedelbar verkan. Spelarna nåddes av nyheten i omklädningsrummet efter matchen via sociala medier (!), och alla var helt tagna på sängen. Anledningen påstods i fransk media vara att han inte litade på “etablissemenget” – dvs klubbordföranden Dassiers eller klubbägarens Dreyfus styrelseskick. Nästa tränare att anlända, för att naturligtvis sparkas av samma ledning innan säsongen var slut var spanska Michél. Sedan hände samma sak för Franck Passi. Som om inte detta var nog hade man dessutom under de 2-3 åren tappat nyckelspelare efter nyckelspelare på grund av ekonomisk obalans, och spelare som Payet, Mandanda, N’koulou, Ayew, Gignac och Batshuayi blev alla tvungna att säljas.

Vändningen kom när den amerikanska affärsmannen McCourt, efter veckor av förhandlingar, köpte klubben i oktober 2016. Nu började det också hända förändringar i organisationen där man bytte president och sportdirektör. Man valde även anställa Rudi Garcia vid tränarposten, en tränare som uträttat mycket gott i italienska Roma, och som är kvar än idag. Man har fått kontinuitet, varpå resultatet sedan sakta börjat bli allt bättre. En femteplats ifjol följs upp med en antingen tredje- eller fjärdeplats denna säsong, och man har nu äntligen chansen till en ny titel. Payet hämtades även in som ett resultat av omorganiseringen, där bl a ekonomin är betydligt mer stabil. Payet har tillsammans med Thauvin spelat en nyckelroll i avancemanget till final.

Vägen till finalen har annars inte varit spikrak, där man i slutändan mer eller mindre var ett självmål från Konyaspor från att åka ut redan i gruppen. I slutspelet avverkades först Braga och Bilbao någorlunda smärtfritt, men mot både Leipzig och i synnerhet Salzburg kunde det gått hur som helst. Man kommer med självförtroende från förlängningsegern mot sistnämnda Salzburg men efter 3-3 mot Guingamp i helgen råder det fortfarande vissa frågetecken som kan behövas slätas ut.

Att matchen ska spelas i Lyon är iallafall definitivt en fördel från Marseille. Man kommer inte bara ha stort publikstöd, utan också en lång vana av hybridgräset – som faktiskt kan vara lite smålurigt. Det enda avbräcket för fransmännen är mittbacken Rolando, som troligtvis inte kommer kunna starta. Just Rolando säger åmintstone följande: “Since the start of the campaign, Garcia has said we’re going all the way. Even though we had to get through the playoffs, he still said ‘No, no. We will get there. Get that inside your heads.’ He was right.”

Preliminär startelva (4-2-3-1): Pele | Sarr, Rami, Gustavo, Amavi | Lopez, Sans | Thauvin, Ocampos, Payet | Germain

JUST NU ► Få 10.00 i odds på Atletico Madrid – utan omsättningskrav ◄

Från spanska huvudstaden kom igår (tisdag) Atlético Madrid flygandes in till Lyon. Under de senaste åtta åren har man (med denna exkluderad) lyckats vara i hela fyra europeiska finaler, varav två vinster i Europa League och två förluster i Champions League. Nu är det dags igen, och om det är något som definitivt talar för Los Rojiblancos är det definititivt rutinen och erfarenheten. Diego Simeone har lett skutan sedan december 2011 och har – utan att skräda orden – gjort ett fantastiskt bra jobb. Han har inte alltid haft det absolut bästa materialet att jobba med och kanske inte bjudit på den mest attraktiva fotbollen, men i mångt och mycket har han gjort exakt vad som krävts. När man besegrade Bilbao i finalen av denna turnering under säsongen 2011/12 var det med frontfiguren Radamel Falcao i rampljuset och ett oerhört starkt kollektiv bakom honom. Framför allt Gabi och Mario Suarez stod för otaligt många brytningar den matchen vill jag minnas, och man var ohyggligt vassa i omställningsspelet. Just anfallare är annars något som Atléti producerat på löpande band, där förutom Falcao anfallare som Forlán (undertecknads favoritspelare genom tiderna för övrigt), Torres, Aguero, David Villa, Mandzukic och Diego Costa har spelat i klubben under de senaste decenniumen. Just Torres och Diego Costa hittade sin väg tillbaka efter att bl a båda två representerat Chelsea under en tid, där man nu utgör en del av Atléticos anfallspel tillsammans med den stora stjärnan Griezmann.

Laget öppnade säsongen lite trevande där man under de första 15 matcherna kryssade inte mindre än 9 (!) stycken matcher, varav flera mot på pappret sämre motstånd. Även i Champions League spelade man oavgjort i 67% av matcherna, vilket gjorde att man missade kvalificiering till slutspelet trots blott 4 insläppta mål. Simeone var i blåsväder, och fick riktat kritik från höger och vänster. Mot november till började det äntligen lossna lite i målproduktionen och poängskörden ökade markant. Nu när vi snart ska summera säsongen så går det ändå inte att vara alltför missnöjd – åtminstone inte om man får lyfta bucklan idag. Andraplatsen i ligan säkrades i helgen, och en vinst i Europa League tyder ändå på ett slagkraftigt lag. Simeone har under de senaste matcherna valt att, åtminstone till en början, exprimentera lite med laguppställningen och gått iväg från sin traditionella 4-4-2-uppställning till 4-3-1-2 och t om trebackslinje. Vanligtvis ser vi annars ett kompakt Atleti i en rätt smal 4-4-2:a, där den ena forwarden droppar ned och hjälper till i försvarsspelet när motståndarna närmar sig straffområdet. Allt handlar om att ständigt minimera risken. Vad man dock inte nödvändigtvis lägger märke till direkt är att man faktiskt har ett skickligt och aggressivt press-spel när man väl väljer att använda det. I motsats till exempelvis Pochettino’s Tottenham som mer än gärna pressar högt och ofta, inväntar Atletico istället en dålig touch, alternativt när en yttermittfältare i motståndarna hamnar överdrivet brett en bit in på Madrids planhalva. Då flyttar man kvickt över hela laget och sätter press med upp emot tre spelare (ytterback, innermitt och forward sker det oftast med). Inte omöjligt att vi får se det ett par gånger ikväll, mot ett Marseille som ibland kan drifta isär lite långt. När man väl vinner boll är man oerhört kvicka i omställningsspelet, där såväl kontringarna men också många av speluppbyggnadsfaserna utgår brett. Det snabba omställningsspelet är en av de stora anledningarna till att Atletico så ofta ställer sig offside, man har överlägset högst “offside-differens” (egna offiside minus motståndarnas) i ligan. Väl i anfallspelet förlitar man sig mycket på individuell skicklighet snarare än alltför många tydliga anfallsmönster. Att minimera misstagen samtidigt som man utnyttjar lägen till max, i ett övrigt disciplinerat och kollektivt starkt spel kallas av vissa för “cholismo”, och det är Atléticos nycklar inför morgondagen.

Som om det inte vore nog med ett starkt försvar, har man även en världsmålvakt i Oblak – vilket resulterat i att man hållit nollan i 62,15% av alla ligamatcher denna säsong. Förbluffande siffror. Oblak kan även komma med gott självförtroendet till en ev. straffläggning – han har nämligen räddat fler än han släppt in denna säsong; 7 räddningar mot 5 insläppta! Vitolo är för övrigt lagets enda skadebekymmer.

Preliminär startelva: Oblak | Luís, Godín, Savic, Juanfran | Koke, Ñíguez, Gabi, Correa | Griezmann, Costa

Att Griezmann är fixstjärnan i huvudstadslagets kollektiv går inte att ta miste om, och fransmannen står för oerhört mycket i offensiv väg. I Atleti-tröjan denna säsong har han stått för 27 mål och 13 assist på 49 matcher, och snittar därmed 0,82 poäng/match. För att så pass försvarsorienterad lag är det riktigt bra siffror, och den 175 cm-långe anfallaren skapar mycket från ingenstans. Med en i allra högsta grad levande övergång till Barcelona i sommar, kan det bli hans sista (näst sista räknad med ligamatchen i helgen) framträdande för hans rödvita familj – och jag är övertygad om att han vill göra det med stil. Hans förebild är Beckham, som i mycket ung ålder lämnade tryggheten i London och som till en börjades hånades för att komma från södern, sedan slog sin väg fram där han lät fotbollen tala för sig själv. Just Griezmann föddes i Lyon men flyttade tidigt till Spanien och hade till en början svårt att acklimatisera sig – i upprepade intervjuer har han berättat om sin hemlängtan. Idag har han inte längre alls samma hemlängtan som när han var ung, men nu återvänder han äntligen hem. Här fick han i ung ålder höra att “han var för liten” och att “han aldrig skulle lyckas bli proffs”, och nekades att gå med i deras ungdomsakademi. Han har sedan länge bevisat att de hade fel, men nu blir det lite extra känslofyllt att gå innanför entrén till Parc Olympique Lyonnais..

I Atlético har Griezmann varit en succé – det går inte att ta miste om – men någonstans långt inne så tror jag han inte riktigt känner sig helt färdig. För två år sedan stod han då liksom nu i en europeisk cupfinal. I den 48:e minuten fick han chansen från 11 meter att kvittera mot Real Madrid. Han stegade försiktigt upp, såg lugn och självsäker ut men bollen for stenhårt i ribban. Real Madrid segrade sedan på straffar. I EM samma år var han superb genom hela turneringen och ledde Frankrike till en final. Där och då slog Kingsley Coman ett utmärkt inlägg mot Griezmanns panna i ett öppet läge. Miss. Återigen ville ödet – om man nu kan uttrycka sig så – inte stå på Griezmanns sida. Han är en fantastisk spelare, lätt bland de främsta anfallarna i världen, men i finaler har han inte riktigt lyckats nå sin fulla kapacitet. Man kan tänka att han är rätt ung med sin enorma passion och lekfullhet, men faktum är att han hunnit bli 27 år och ännu saknar en stor trofé i lagsammanhang att stoltsera med. Nu har han sin chans att bevisa för Lyon, att bevisa för Franrike, att bevisa för Atlético och att bevisa för sig själv att detta är hans match. Han ville ge ett värdig och mäktigt avsked. Precis som sin förebild. Beckham nätade i sin sista hemmamatch för Manchester United, vilket säkrade ligatiteln det året. Engelsmannens sista match i Real-tröjan? Ett titalavgörande som vanns med 3-1 inför ett vrålande Bernabeu. Det är dags för Griezmann att följa idolens fotspår och göra denna final till hans bäste.

Därför tror jag inte att han blir utbytt under matchen. Simeone vet hur mycket detta betyder för honom, och den taktiske tränaren (som för övrigt får se matchen från läktaren) borde även vid detta laget lärt sig konsekvenserna av att byta ut fransmannen. För faktum är att denna säsong har man i ligaspelet tappat ledningen 3 gånger när man bytt ut Griezmann, och bara en enda gång ändrat resultatet åt det positiva hållet. Det höll på att ske en fjärde gång nu i helgen, men Getafe missade sin straff som uppkom kvarten efter att Griezmann lämnat planen. I en sådan här stor match är jag dessutom helt övertygad om att man vill ha honom på plan så länge som möjligt; han är inte bara ett stort offensivt hot i det vanliga spelet utan tar också många frisparkar och är straffskytt. Mot Arsenal senast byttes han ut i slutminuterna, men dessförinnan spelade han 90 minuter i de tre senaste Europa League-matcherna. I bägge finalerna mot Real Madrid har det inte rått någon tvekan om att han ska spela hela matchen. Naturligtvis finns risken att spanjorerna leder med 3-0 med kvarten kvar och taktikerna Simeone tar in defensiva Partey för att stänga matchen, men så länge det är jämnt tvivlar jag skarpt på att det händer.

I de viktigare matcherna bytts Griezmann oerhört sällan ut. Det är faktum. Här är de senaste stormatcherna (bedömning gällande på pappret storklubb) och Griezmanns antal minuter:

• Arsenal: 85
• Arsenal: 90
• Sporting: 90
• Real Madrid: 90
• Sporting: 90
• Barcelona: 90
• Sevilla: 90
• Valencia: 90
• Sevilla: 90
• Sevilla: 68
• Chelsea: 90
• Roma: 90
• Real Madrid: 76
• Barcelona: 90
• Chelsea: 90

I 12 av dessa 15 senaste matcher (där vissa var betydligt mindre viktiga än denna) så spelar han fullt ut. Det motsvarar 80% och är goda siffror för vårat spel.

Här är några anledningar varför jag tycker det är ett bra spel: