Spanien Trupp Fotbolls-VM 2026

Det var aldrig riktigt något snack om saken när den spanska maskinen rullade genom kvalgrupp E. Med 16 inspelade poäng på sex matcher städade man av motståndet och klev ur gruppen som obesegrade. Den där riktiga nerven saknades. Redan den i september 2025 visade man musklerna genom att fullkomligt köra över Turkiet med 6–0 på bortaplan, en match som satte tonen för hela kvalet.

Totalt dunkade man in 21 kassar framåt och släppte endast in två. Defensiven, ledd av målvakten Unai Simón, höll nollan intakt ända fram till den sista omgången mot Turkiet. Då, när biljetten redan var klar, slappnade man av en aning och kryssade 2–2 efter att Mikel Oyarzabal räddat poängen. Det resultatet innebar att man förlängde sin förlustfria svit i tävlingsmatcher till 31 raka fajter.

Under hela kvalet snittade man över 70 procent i bollinnehav och 3,5 mål per match. Framåt var det framför allt Mikel Merino och Mikel Oyarzabal som levererade med sex baljor vardera. Snacket inför turneringen handlar nu om huruvida denna dominans kan översättas när motståndet skruvas upp ett par hack i slutspelet.

• Lamine Yamal

Barcelonas underbarn har gått från lovande talang till en av världens absolut farligaste yttrar på rekordtid. Med 16 mål och 11 assist i ligaspelet är han lagets offensiva x-faktor. Om han går sönder tappar Spanien sin allra viktigaste nyckel för att bryta ner lågt stående försvar och luckra upp tajta matcher.

• Rodri

Manchester City-mittfältaren och Ballon d’Or-vinnaren är hjärtat i hela bygget. Han styr tempot och agerar fundamental sköld framför backlinjen. Skulle Rodri drabbas av skada, förlorar laget hela sin ryggrad och defensiva balans på mittplanen.

• Mikel Oyarzabal

Kanske truppens mest underskattade lirare. Real Sociedad-anfallaren bar offensiven under kvalspelet med sex kassar och fyra assist. Han erbjuder en ovärderlig arbetskapacitet och gnuggar alltid stenhårt. Utan honom tappar laget en pålitlig poänggörare som alltid gör skitjobbet i det tysta.

När Luis de la Fuente tog över rodret i januari 2023 var det många som rynkade på näsan åt vad som såg ut som en trött internrekrytering. Spola framåt ett par år och han har tystat varenda tvivlare genom att bärga både EM-guld och Nations League-titeln. Som Spanien förbundskapten kliver han nu in i sitt första Fotbolls-VM, med ett rykte om sig att vara en modern mästare på turneringsfotboll.

Bakgrunden finns djupt rotad i det spanska förbundet. Han har gnuggat med ungdomslandslagen i nästan ett decennium och vunnit titlar med både U19 och U21, samt ett OS-silver i Tokyo. Det betyder att han känner halva truppen sedan de spelade pojkfotboll. Som spelare var han en pålitlig vänsterback i Athletic Bilbao och Sevilla på 80-talet, men det är från sidlinjen han har gjort sitt verkliga avtryck.

De la Fuente är en cynisk pragmatiker i grunden. Han skrotade det eviga och ofta sövande tiki-taka-rullandet och implementerade en mer vertikal fotboll. Han bygger laget kring kollektivet snarare än divor, vilket har skapat ett pannben och en harmoni som saknats i landslaget under många år.

Att kliva in i en global turnering som regerande Europamästare och världsettor innebär att man har en enorm måltavla på ryggen. Men den här upplagan av La Roja verkar trivas ypperligt med pressen. Truppen är oerhört välbalanserad, där ungt blod från Barcelona blandas med stenhård rutin från de största ligorna. Man har lämnat det trötta bollinnehavsspelet bakom sig för en rak 4-3-3-uppställning som straffar motståndarna blixtsnabbt, ofta via kanterna där Lamine Yamal och Nico Williams huserar och river sår i backlinjerna.

Defensivt ser det oväntat stabilt ut. Mittlåset med namn som Aymeric Laporte och ungtuppen Pau Cubarsí backas upp av en ruskigt stark målvaktsuppsättning där Unai Simón, Joan Garcia och David Raya slåss om handskarna. Lägg därtill att Rodri är tillbaka efter sin knäskada och städar rent på det centrala fältet. Barcelonas inflytande på mittfältet är massivt. Lirare som Pedri, Dani Olmo och Pablo Gavi förväntas dra ett tungt lass, och att Gavi beräknas vara tillbaka från sin långtidsskada ger ytterligare spets åt en redan brutal lagdel.

I Grupp H ställs man mot Uruguay, Saudiarabien och Kap Verde. Det är en lottning som bör ge en enkel väg till slutspelet, även om Uruguay kommer bjuda på en rejäl fysisk prövning. Allt annat än en gruppseger vore ett fiasko. Förväntningarna hemma på den iberiska halvön är glasklara: det är final som gäller, annars rullar huvudena. Med tanke på lagets nuvarande form och brutala bredd är det svårt att argumentera emot att de är tunga favoriter till att gå hela vägen i Nordamerika.

När man snackar spansk mästerskapshistoria landar tugget ofrånkomligen i Sydafrika 2010. Det var där den gyllene generationen med Xavi, Andrés Iniesta och Iker Casillas rullade hem nationens första och hittills enda VM-guld med sitt patenterade kortpassningsspel. Men efter den magiska triumfen har det globala spelet varit en enda lång baksmälla för La Roja.

I Brasilien 2014 åkte man ut med buller och bång redan i gruppspelet, ett brutalt uppvaknande. Både 2018 och 2022 tog äventyret slut i åttondelsfinalen, ofta efter ruskigt frustrerande matcher där man rullat boll i 120 minuter utan att skapa en enda vettig målchans framåt. Historiskt sett har Spanien ofta underpresterat på den allra största scenen jämfört med den talang man besuttit i truppen. Nu, med en helt ny generation lirare och en betydligt mer direkt spelstil, hoppas man äntligen kunna tvätta bort stämpeln som ett lag som viker ner sig när det verkligen gäller och återupprepa stordådet från 2010.